Ta hand om varandra!

Fröken Karlström har funderat över nåt... och måste få ut det ur huvudet...

Visst är det väl en konstig värld vi lever i. Först kämpar man för att skaffa barn, vissa har lättare än andra men när väl bebisen kommer har man bara ett mål - Den ska äta och sova - mest sova... för man ska ju hinna maximalt som föräldraledig. Sover inte bebisen blir man stressad och läser alla frågespalter som finns för att hitta det optimala sättet för att få tyst på ungen... jo, för den gulliga lilla bebisen blir "ungen" när mamma är trött.
Veckorna går och allt börjar kanske fungera lite bättre... vad står överst på önskelistan då? Jo, att ungen som åter har blivit bebisen kan ligga vaken och roa sig själv... medan mamma städar, tvättar och fixar... Amningen har övergått till ersättningsmjölk och flaska - såååå behändigt för då kan man ju "lämna bort" sitt älskade barn till farmor... eller mormor... eller vem fan som helst bara man får komma ut och "leva normalt"... Leva normalt, hm... dessa ord får håret på mina armar att resa sig. Hur va det nu - Bara vi får ett barn så kommer vi att bli den lyckligaste familjen... den mysigase familjen.

Bebisen blir ett "barn" och sätts snabbt i en lära-gå stol (vilket jag själv va ett stort fan av) Vilket lyft... MEN det räcker inte länge - Snart vill man att barnet ska kunna stå själv... kanske till och med gå... MEN hur blir det när han/hon kan gå... jo, den lilla gör allt för att utforska världen och då måste man inhängna området. Åh, förbaskade "unge" å hinna överallt...
Hoppsan, barnet blev en "unge" igen.
Så jagar man runt... förhoppningsvis sover barnet gott om natten men vaknar så klart för tidigt om morronen...
Så rullar det på - vid 10 månader borde man kunna börja inskola barnet på dagis - för man måste ju få komma ut... Alltså - Mitt älskade barn ska vara hela dagarna på dagis och uppfostras av andra än sina föräldrar... så klart - man måste ju leva ett normalt liv.

Nu känner jag att jag drar detta till sin spets men vad jag har sett så är det många som lever precis så här.

Nu när mamman är ute i jobb igen så kanske det är pappans tur att ha några dagars föräldraledigt... eller ledig - om man ändå är hemma så kan man ju göra den där renoveringen som släpat efter så länge. Bara barnet somnar så ska hammaren fram. MEN va FAN - han/hon sov ju bara en halvtimme... Vad hinner man då?? INGENTING så klart. Undra om det finns nån snäll släkting som kan ta barnet några timmar??
Föräldraledig - förändrades till barnledig!?

Nja, det va nog bättre med dagis iaf. Trötta som små trasor hämtas älsklingen på dagis tillsammans med alla andra tröttisar. Hem å äta middag för att sen hoppa i badet för att sen sova för att vara pigg nästa morgon när karusellen återigen ska igång...

Hallå - vad lever vi för liv om jag får fråga??

Barnet växer upp och snart klarar de sig mer eller mindre själva. PERFEKT - Egen tid...
Allt går ut på att den lilla varelsen som de är ganska så länge... (det är bara byxstorleken som förändras) ska klara sig själv. Har man ett sånt barn är man duktig... Man har lyckats!!

Vart tar tiden vägen - snart har det blivit en tonåring av min lilla bebis - En tonåring som bara vill ha kramar, bara vill att jag ska bry mig men som utåt sett visar att -Jag klarar mig själv... MEN hela uppväxten har man fått känna att man ska vidare - komma till nästa steg för då, då blir allt mycket enklare för den som är ämnad att sköta om mig. Man vill ju inte vara till besvär.

Sakta men säkert har man ingen funktion som förälder - man behövs inte... Jo, som bankomat så klart. 

Å vad vill jag ha sagt med den här enormt långa historien? Jo, att i alla debatter om föräldraförsäkringar så är det väl föräldrarna som ska bestämma hur barnen ska få sin uppväxt. Ge föräldrarna fler föräldradagar och se till att barnen får vara barn så länge de bara går.
Jag läste en blogg  för ett tag sen där allt handlade om det jag skrivit om...
Jag vet att jag själv hela tiden längtade till nästa steg, bara han kan krypa, bara han kan stå, bara han kan gå... så ska jag,...

STOPP - Ge barnen en lugn och trygg uppväxt. Stressa hinner man göra resten av livet. Det finns ett uttryck som säger - Som man sår får man skörda. Passar ganska så bra i det här inlägget.
Å hur kom jag på allt det här just nu?? Jo, just som jag skrev - i början av det här stycket. Vissa saker ligger och gror i huvudet och så måste det bara ut.

Jag säger inte att jag är nå bättre än alla andra men jag tror att det finns en hel del att tänka på. Mera lugn och ro, mera mys och mera kramar - det tror jag gör att man får snälla, trygga och glada barn.  

En lång och klok (hi hi) reflektion av mig... Carpe Diem