Jag har en olustig känsla...
Jag vet inte vad det beror på eller om det bara är att det
blir så definitivt att sommaren är slut när det är kallt och dimmigt på
morgonen, ganska så kyligt, hög och klar luft. Det doftar inte längre sött av
sommar utan man känner klart och tydligt att det doftar höst… lite obeskrivlig
doft men dock en höstdoft. – Är det därför det känns så olustigt.
Rädslan för ännu en vargavinter. Klarsyntheten över att den
sommar vi längtade så mycket till gick så fort och att det inte hände så
särskilt mycket. Många bad och underbara soldagar blev det men inga grillfester,
(va visst grillförbud i hela landet). Allt som jag hade tänkt blev liksom inte
av. Alla jag tänkte hälsa på eller bjuda hem, eller platser jag hade tänkt att besöka… Hur som
helst är sommaren slut och det är dags att ställa in flip-floppsen och vika
ihop sommarklänningen – förhoppningsvis kommer den till pass nästa sommar – om den
passar vill säga.
Vad är det då som ger en olustig känsla… att årstiderna
växlar vet man ju liksom om.
Rädslan att inte räcka till – att inte hinna skjutsa,
hämta på träningar – att inte hinna med allt som ska göras hemma, laga god och
nyttig mat som helst skulle vara klar nyss… Att hinna titta in till mamma och pappa... om så bara en snabbvisit... men hur är det.. man stressar vidare, än hit än dit med andan i halsen och med en långpannekaka under armen.
Just nu är det flera olustiga känslor som jag inte riktigt
kan göra något åt. Bara att gilla läget och försöka göra det bästa utav hela
situationen. Lite svårt för en person som gärna vill ha koll! Tror ingen förstår, som borde förstå heller.
Jag har så lätt att snabbt och enkelt fixa en massa saker. Tråkjobb
är något jag är lite av en expert på. Sällan och aldrig har jag något större
behov av att göra spännande saker… vardagliga göromål, en kopp kaffe däremellan
– svårare än så ska det väl inte vara att leva. Men även jag stöter på patrull
ibland… Hamnar i nån typ av dipp… (inte depp utan dipp) luften går ur och den
där hjälplösa – olustiga känslan rotar sig längst in i magen…snurrar och gror, värker och maler. Ibland måste man
nog fundera – När tokskrattade jag senast? Ja, säg det, just nu känns det som
att det var evigheter sedan jag fick till ett tokskratt… allt känns så
förbaskat allvarligt hela tiden.
Så här i valtider – så är mitt valspråk - Mer tokskratt åt folket!
 |
| Tack Herregud och Co för underbara bilder! |
