Onsdags-tänk

Nu är det en sån där dag igen som jag inte har en aning om vad jag ska skriva. Det har liksom vart en rätt vanlig dag på nåt vis...
Kom tidigt på jobbet så morgonkaffet avnjöts i lugn och ro. Jag börjar få en ganska bra struktur på jobbet... snart kan det nya verksamhetsåret börja. Det är roligt att att tala med cirkelledare och deltagare. Alla som ringer brinner av iver att starta sina kurser på ett eller annat vis.
Det blev en halv arbetsdag eftersom det var kultur och fritidsnämnd. Skulle givetvis ha varit med ifrån morgonen men då skulle den här kroppen behövt klona sig och vad jag vet är det inte möjligt.
Antalet ärenden va få men det var ändå givande diskussioner.

Jag hade tänkt att ta mig en skidtur ikväll men det blev inget eftersom det inte fanns något draget spår efter gårdagens snöfall. Kanske blir det en snabbsväng imorgon innan hockeyn.
Jag tog mig en skön kvällspromenad istället. Jag tittade in på kyrkogården och borstade bort snön från Mockes gravsten. Det fick mig att tänka på något tragiskt jag fick höra idag. En som jobbar till viss det åt oss på SV har ett barnbarn som dött. Att ett barn som nyss fyllt 1 år måste lämna jordelivet är fruktansvärt. Vägen har varit krokig ända sedan födseln. Barnet va tvilling och föddes för tidigt och har fått tillbringa nästan hela sitt korta liv på sjukhus. Nu började allt att ordna upp sig för familjen trots stora omställningar med att huset byggts om för handikapp- och personalanpassning.
Den lilla kroppen orkade inte längre. Att vara anhörig i det här fallet måste vara fruktansvärt. Att ha kämpat hårt varje dag för att allt ska bli bra och så händer detta.
Jag va in och tittade på den blogg som skrivits om dessa tvillingar och deras hårda väg framåt. Jag kom halvvägs sen kom tårarna, jag klarade inte att läsa allt.
Vi har det fantastiskt bra som har friska barn och som varje dag får stiga upp ur sängen. Även om vissa dagar känns tunga så har vi det underbart. Jag förstår inte hur man orkar vidare men på nåt vis måste det gå.
Jag skänker en tanke till familjen och framförallt till "mormor Eva" åt barnet. Eftersom det är henne jag känner. - Ta hand om Dig/Er.

Att det ska vara så svårt att fånga dagen och leva nu...

Nu ska jag gå och mysa med mina små killar. Jag är en lycklig person och den känslan ska jag ta med mig varje morgon jag vaknar.

Nils sov i sin egen säng hela natten. När jag skulle iväg till jobbet i morse smög jag in till honom. Jag ville bara se att allt va okej, jag stod och lyssnade länge.... hördes inte så mycket men när jag stått där en stund hörde jag en rejäl snarkning från en liten kille.... (lät som en riktig karl). Då kunde jag lugnt smyga därifrån.

Ja, det blev inte mer än så här idag... hade tänkt skriva om helt andra saker när jag satt och funderade på vägen hem från jobbet. Nu va de tankarna som bort blåsta och det blev det här istället... vi får väl se vad det blir imorgon!